Det fanns en tid av glas.
En tid skör och känslig,
en tid när hettan kristalliserade sanden och allt blev glas.
Genom glas ser jag dina sprickor
Dina sprickor gör ont i mig!
Din smärta gör så ont att jag nästan förgås.
Att stå ut med din brustenhet utan att själv gå under,
utan att knäckas eller frestas att ge råd
spräcker mitt glas
Det finns ingen annan utväg ur riket av glas
än, genom att krossas och smälta igen.
Miia 2013
Kanske har du liksom jag stått där vid sidan av en vän, en släkting, jobbarkompis eller klient och sett smärtan- brustenheten, förtvivlan. Det du ser och hör gör dig vanmäktig. Du har inga hjälpmedel.
Den brustenhet hos den andra väcker känslor som du kanske har svårt att värja dig för.
Din uppgift är inte att krossa, inte att smält. Den uppgiften tillhör någon annan.
" Tack käre Herre att min uppgift inte är att krossa eller smälta glaset hos en annan brusten.
Min brustenhet får jag lämna till Dig. Du har varje människas sprickor och brustenhet i din hand.
Du ger liv, Du ger Hopp."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar